Annons

Annons


Har kistan något värde?

Antik & Auktions expert Petri Heinonen värderar en kista i Antikfrågan.

kista-1

Jag heter Monika. För tio år sedan fick jag en jättestor vacker kista av min syster. Hon och hennes pojkvän skulle flytta till Luleå, och de tyckte att den var stor och otymplig. Och jag tänkte bara: Nej, låt dem inte kasta denna vackra antikblå kista. Jag undrar vad det kan vara för värde i den. Den är stor, 155 cm lång och 60 cm bred, med välvt lock, smidda järnbeslag, lås, nyckel och handtag på sidorna.

Annons

Det är arvegods från pojkvännens farmor, från Norrland.

Monika, Svedala

Pojkvännens farmor må vara från Norrland, men kistan är det inte. På de större gårdarna, som ägdes av mer besuttna skånska bönder, fanns i äldre tider ofta så kallade kistekammare. Där stod kistorna, i vilka man förvarade framför allt textilier men även andra dyrbarheter.

Redan från tidig ålder kunde bondens dotter, eller döttrar, börja samla ihop till hemgiften. Ofta var det fantastiska textila verk, de som den skånska folkkonsten blivit så känd för, som lades i dessa kistor – härav uttrycket ”att lägga på kistbottnen”.

Sådana textilier var inte i första hand avsedda för vardagsbruk, utan plockades fram vid särskilda tillfällen, då man gärna ville visa upp vad gården förmådde.

I och med att de mer dekorerade kistorna, de kistor som i högst grad bevarats, oftast tillhörde en kvinna är det vanligen kvinnoinitialer man ser. Till exempel IPD 1843, vilket skulle kunna uttydas som Ida PersDotter 1843. Men även enbart mansinitialer förekommer – OJS kunde exempelvis stå för Ola JönsSon. Men märkning med bådas initialer förekommer också. Detta är alltså innan familjenamnen blir desamma för både män och kvinnor och ärvs vidare av barnen.

Kistan på bilden är målad väldigt sent. Under 1860-talets gång försvinner bruket att dekorera möbler enligt den äldre traditionen mer och mer. I stället kommer ett dekorationsuttryck som påminner om det man kunde se inne i städerna, dit en omfattande flyttvåg gick vid den här tiden. Industrierna behövde folk och jordbruket fick allt svårare att föda och sysselsätta en växande landsortsbefolkning. I Skåne byts flammande tulpaner och fantasifulla fåglar ut mot ådringsmålning.

Dessvärre har jag inte lyckats identifiera vem som har målat kistan. Runt ett tjugotal skånska kistemålare är kända till namnet i dagsläget, men de allra flesta är fortfarande anonyma. Måleriets utformning antyder, åtminstone för mig, en målare från sydöstra Skåne, eller möjligen något väster om Österlen.

Inte ens riktigt, riktigt fina, tidiga kistor betalas med några stora pengar i dag. Det omfrågade exemplaret värderas till strax under tusenlappen, vilket får anses vara något av ett vrakpris för ett stycke sydsvensk kulturhistoria.

Petri Heinonen

Andra gillar också:

Kommentera

style="display:none">

Annons


Laddar